Det är Tisdag förmiddag, Jag
och Karin sitter på varsin Bodaboda på väg till Ntinda. Vi ska få
träffa A som arbetar för en organisation, vi kallar den Friheten.
Det är inte för att vi inte kan det egentliga namnet, men vi har
blivit tillsagda att inte tala om vart vi är p åväg. Friheten
riktar sig till HBTQI-personer, men främst till lesbiska och
transsexuella. När vi kommer fram till lokalen möts vi vid en stor
låst port av A, vi hälsar och hen visar oss in till kontoret där
vi ska sitta för en intervju. Friheten har just nu 6 personer
anställda, varav A är en. Alla som jobbar på organisationen är
HBTQ-personer själva, det är ett sätt att ge sina medlemmar
möjligheter till försörjning. Oftast pågår det mesta av arbetet
inifrån kontoret, som påverkansarbete gentemot politiker och
religiösa ledare för att försöka få till ett mer tolerant
samhälle. En annan stor del av verksamheten går ut på att träna
medlemmarna så de kan försörja sig själva. A berättar - Många
är arbetslösa, och dom som är anställda är det inte rent
formellt. De har småjobb, de kan få lite pengar för att göra
något ena dagen, men nästa dag får de ingenting. Så vi vill att
de ska få kunskap i något som kan hjälpa dem. Friheten
har bland annat träning i handarbete och jordbruk, men medlemmarna
får även själva hitta aktiviteter som de vill utföra och Friheten
försöker då stötta med utbildning på området.
Vi har aktiviteter här på kontoret
och ibland ute på fältet. Jag driver till exempel ett projekt som
syftar till att ge bättre tillgänglighet till bra vård för
HBTQI-personer. Så ibland måste jag ut och träffa
sjukvårdspersonal och andra för att uppmärksamma dem på gruppens
problematik. Det finns många som är deprimerade och stressade i
gruppen. Jag kan träffa föräldrar, berätta för dem om att
homosexualitet inte är något konstigt, att det inte är farligt och
att det behövs förståelse och acceptans. Friheten samarbetar
med en hälsoklinik i Kampala som arbetar med de mest utsatta
grupperna i landet, "most at risk population" vilket
inkluderar HBTQI-personer då det finns en stor spridning av
könssjukdomar i gruppen. A berättar att det är en vanlig
föreställning att kvinnor som har sex med kvinnor inte kan smittas
av könssjukdomar, vilket inte stämmer. Problem med hälsan är
vanlig förekommande i gruppen, men vården är ofta inte speciellt
bra. A säger att inte ens Ugandas hälsodepartimentet (ministry of
health) vet om vilka sjukdomar lesbiska kvinnor faktiskt kan smittas
av, de har mer fokus på män som har sex med män. - Många av
kvinnorna i vår grupp är också bisexuella, så ena dagen ligger de
med en man, sen kommer de till mig..så sjukdomar sprids. Men
Mapi(most at risk population-kliniken) är välkänd inom vår
grupp, många gillar att den är speciellt utformad så människor
inte "blandas" i väntrummet. Vår grupp har en egen
avdelning så då slipper man bli utstirrad som något avvikande.
Vi frågar A om hur Frihetens arbete
blev påverkat när anti-gay lagen blev påskriven. Hen suckar och
säger - vi har blivit så påverkade det här året av lagen.
Sen den gick igenom så blev allt stillastående. Många var rädda.
Det var många attacker. Vissa av oss i organisationen är välkända,
folk vet att vi arbetar med HBTQI-communityt, så det var mycket
ostabilt ett tag vilket gjorde att kontoret inte drevs på så bra
framåt. Tidigare brukade vi ha dialoger med "policymakers", polischefer religiösa och kulturella ledare, där huvudmålet var
att skapa medvetenhet. Om du vill döda dem, som evangelisterna
säger, "let´s kill them" hur många är det du tänkt
döda? För vi är många. Och man vet aldrig, du kanske är den som
säger, låt oss döda dem, sen är din dotter en av dem, din son är
en av dem. Du vet inte hur ditt uttalande påverkar de här
personerna. Det är många som begår självmord, för att de inte
kan stå ut med hatet, de homofobiska uttalandena, allt det kan göra
en sjuk. Om du inte är stark nog kan du verkligen hamna i en jobbig
mental situation, eller till och med begå självmord. Så, vi talar
för våra rättigheter, vi upplyser folk om att ja, vi är precis
som alla andra. Den enda skillnaden är att jag är Transsexuell, den
enda skillnaden är att hon gilla tjejer, han gillar killar.. Jag
tror att ett problem också är att här i Uganda och i Afrika har vi
blivit uppfostrade till att respektera vår kultur så mycket. En
kultur som fanns långt innan våra gammelfarfäder var födda. I och
med det är det många som tycker att de vet vad de vet, och de
vägrar inse att man kan behöva ändra sitt tankesätt. Om du är
man så måste du vara man, om du är kvinna så måste du vara
kvinna. Intersexuella personer får lätt problem i samhällena. Det
ligger djupt i folks hjärtan att man ska vara med någon av det
andra könet, gifta sig man och kvinna. Så folk tycker det är
konstigt att en kvinna dejtar en kvinna.. eller gifter sig.. eller
jag ska nog inte säga gifta sig för här i Uganda så finns inte
den möjligheten till samkönade äktenskap. Kanske i hemlighet, men
det har aldrig hänt öppet. Så dessa normer från kulturen har
verkligen påverkar HBTQI-personer. Du ses som något konstigt, som
en zoombie eller något liknande. Men vi är ju precis samma
personer, vi är föräldrar, släktingar. Folk vet inte hur negativt
påverkade vi har blivit, det kan vara en person som hade kunnat bli
en bra läkare, en bra administratör, en bra lärare, men tack vare
de styrande normerna så är det många som aldrig får den chansen.
Många hoppar av skolan, blir bortstötta av sina familjer, de slutar
på gatan. Det är vanligt med missbruksproblem i gruppen. Först och
främst är det ofta att personer jobbar mycket med att lära känna
sig själv, när de blir äldre och börjar se förändringar som
händer med både kroppen och psyket. Du börjar ifrågasätta om du
är normal. Andra är upptagna med att kolla på tjejer, men du själv
känner ingenting för dom. Du är inte säker på sig själv, och på
det börjar samhället gå på dig, attackera vem du är. Då är det
många som inte ser någon annan utväg än att börja använda
droger.
Vet personer vad de riskerar med att
komma ut?
Nej. Jag ser det på två sätt. Här
på Friheten försöker vi fortfarande upplysa folk fördelar och
nackdelar med att komma ut. Till vilka personer ska du komma ut? Hur
ser samhället som du lever i ut? Är du anställd? Och vilken typ av
jobb har du? Det är ju inte till hjälp att förlora ditt jobb, för
det finns nästan inga jobb i landet. Sekunden någon får reda på
att du är en HBTQI-person så kommer du få sparken, om inte hela
verksamheten är din eller att du har en väldigt förstående chef.
Det här är Uganda, du behöver inte komma ut.. Du kanske kan
berätta det för en vän som du vet kommer kunna hantera det, men
oftast råder vi folk till att inte komma ut. I alla fall till vissa
personer. Som till dina föräldrar, där måste du tänka på hur de
är som människor, kan de sitta och lyssna och försöka förstå?
Du kanske berättar för dem och nästa dag vaknar du till att de
kastar ut dina saker genom dörren. Men om de är förstående
föräldrar, då är det okey, du kan berätta för dem.
Något vi märkt i Uganda är att det
ligger mest fokus på homosexuella män. Lagen som gick igenom (som
sedan ogiltigförklarades) nämnde varken lesbiska, trans eller
intersexuella. Vi frågar A hur hen ser på detta, om det är stor
skillnad på att vara en homosexuell kvinna eller man?
- Det är stor skillnad. För det
första är det vi transpersoner som är ansiktet utåt för
LGBTI-gruppen. En lesbisk person lägger ingen märken till, om du
inte har en skylt skriven i pannan. Men för transpersoner kan det
synas, de har olika kroppar som inte passar ihop med könssteriotypen,
det lägger folk lätt märket till och tror då att den personen är
homosexuell. Vi är de mest marginaliserade, bara för att våra
kroppar inte passar in. Om du tittar på mot vilka personer det sker
mest hatbrott och våld i Uganda så är det oftast transsexuella.
Det är svårt att identifiera en homosexuell, men en transperson är
det lätt..
A tittar på oss, ler lite och frågar.
- Innan ni kom hit idag, visste ni vad det var för person ni
skulle träffa? Vi svarar nej. Hen ler igen. Ja, ni visste
bara att det var en man, A, ni skulle möta. Ni ser, om någon ser
mig ena dagen som en man, och andra dagen ser de mig med klänning,
då kommer stenarna börja kastas.
Vi kommer in på lagen igen. A säger
att hen inte har haft möjlighet att läsa på om det nya förslaget
som nu är under process i parlamentet. Hittills har vi bara hört
ryktas om detta förslag, inte sett något skrivet men det verkar
vara så i Uganda, nya lagförslag är under sekretess innan de lyfts
upp för att antas. A säger att hen tror att det nya förslaget
kommer vara värre, att det nu även kommer inkludera transpersoner,
vilket den äldre versionen inte gjorde.
- Den förra lagen påverkade oss
såklart mycket. Bland annat att de som gav sjukvård till vår grupp
slutade med det, vi hade ingenstans att gå för att få medicinsk vård. Många organisationer var tvungna att stänga av säkerhetsskäl.
Vissa organisationer började jobba med projekt som skulle hjälpa
deras medlemmar att i alla fall få förnödenheter för att klara
sig över dagen. Runt 100 personer blev uthängda i media, som gjorde
att de såklart förlorade jobben. Och eftersom lagen fanns där så kunde vi inte på något sätt säga ifrån och försöka stämma
tidningarna för att de publicerade personers namn och bilder.
Landets befolkning var ju glada, låt oss döda dem, hänga dem. Det
var kända namn som blev uthängda, människor som redan hade blivit
slagna, trakasserade och bortstötta från sina hem. Men det var många
som levde väldigt osäkert under en period där. Jag ser lagen som
ett politisk maktmedel, när presidenten vill ha stöd går han bara
ut och säger att han ska signera nya lagen. Om han inte skriver
under får han påtryckningar från folket. Att de inte vill ha
homosexuella i landet, att det bara är något som kommit hit från
väst... Västerländskt beteende, och det här är Uganda..
Evangelisterna har såklart bidragit till spridningen av hatet, de
relaterar det till bibeln och har stora samlingar av människor som
tror på allt de säger. Även om informationen de ger är felaktig,
så kommer de tro att det stämmer. Som när de säger att människor
är rekryterade till att bli homosexuella.. De har misslett personer,
bidraget till hatet och sagt att det är en stor synd att vara i en
samkönad relation. Men de vet inte så mycket om transpersoner.
Vi frågar om A någonsin har hört om
en person som skulle fått pengar för att komma ut som homosexuell.
Det är något vi hört flera gånger att det pratas om, och att
projekt som arbetar för homosexuellas rättigheter blir smutskastade
och anklagade för att rekrytera, speciellt unga killar.
- Ja, visst, det finns personer som
kommer ut och säger att de blivit rekryterade. Men det är personer
som har blivit uppmuntrade att göra så av evangelister. De får
pengar för att säga att de blivit rekryterade, att smutskasta HBTQI-samhället. De vill inte att folk ska veta att man även i
Afrika kan födas som homosexuell. Folk lär sig inte att bli
homosexuella eller transsexuella. Men människorna som säger att de
blivit rekryterade går ofta rätt snabbt tillbaka till sin
sexualitet och är med någon av det andra könet.
Både innan och efter lagen blev
antagen var det många HBTQI-personer som flydde från Uganda. Det
finns ett flyktingläger i Kenya dit många försöker ta sig, även
om situationen där inte heller är bra. A säger att även i lägret
blir HBTQI-personer diskriminerade och trakasserade. Hen säger också
att många söker asyl i andra länder, bland annat Sverige. -
Uganda förlorar mycket på att människor måste fly. Kom ihåg att
de här människorna är med och bidrar till landet, de kanske är
jordbrukare och försörjer människor med mat, eller så kan de vara
bra lärare som utbildar den kommande generationen. Det påverkar
alla att människor måste fly. Men när någon hör homosexualitet
kommer de på en gång bara tänka på sexet i det. De kommer aldrig
se bortom det. De kommer inte se på dig som en kapabel lärare, en
bra jordbrukare, eller administratör.
Tiden har gått så fort. Vi har pratat
med A i över en timme nu och snart måste vi låta hen återgå till
sitt jobb. Men en sak har vi kvar att prata om, framtiden. Tror A att
det kan bli bättre? Kommer Uganda att kunna vara ett land för alla
oavsett sexuell läggning eller identitet?
- Framtiden är utmanande.
Verkligen utmanande. Som med den nya lagen, den kanske är bättre,
men det kan också göra läget mycket värre. Det kan bli att
människor blir dödade i tysthet. Du kanske ska gå hem igenom din
grind och dina grannar har arrangerat att när du kommer hem, då ska
de ta dig. Så från ingenstans blir du taget, och ingen kommer se
dig igen. Men jag kan inte förutse.. Framtiden kanske är bra, den
kanske är uthärdlig. Eller så är den värre..
Vad måste till för att den ska bli
bättre?
Allt som behövs är att människor
blir upplysta och medvetna. De behöver kunskap, att ja, det finns
HBTQI-personer i det här samhället, och de är också människor
precis som ni. De har rättigheter, precis som ni. Men om det
fortsätter såhär med hårda lagar och evangelister som predikar
felaktigheter, då blir det svårt. I Uganda är det inte många som
läser, det går inte att ge dem skriftligt information om problemet
som HBTQI- personer står inför. Men om vi skulle få en plattform
att ge kunskap, det skulle skapa en möjlighet att få till en bra
framtid. Det är ju ingen skillnad mellan mig och någon annan, även
om jag är en transperson. Jag kan städa, en heterosexuell person
kan städa. Jag kan spela fotboll, de kan den personen också. Det är
bara det att hatet som blivit planterat som skapar så mycket
problem, och många politiker vet inte ens vad de pratar om.
Så kanske i 2040 kan det bli bra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar