Leilah, konstnär bosatt i
Kampala, Uganda.
Arbetar främst med bildkonst där hon använder sig
av det andra ser som skräp och gör om det till något vackert.
Hennes verk lyfter upp den smärta som LGBT-personer bär på i
Uganda och världen.
När vi träffar Leilah för vår
intervju får vi komma hem till hennes hem en bit utanför Kampala.
Hon kommer och möter oss nere vid vägen, våra bodabodaförare hade
inte riktigt förstått hennes vägbeskrivning hela vägen fram.
Leilah hälsar glatt och vi småpratar om ditt och datt under
promenaden till hennes hus. Området är rätt typiskt Ugandiskt,
små hus med reklam målat direkt på fasaden, lerväg som gör
skorna smutsiga på 2 sekunder och getter som går lösa lite här och var.
Framme vid huset möts vi av en
vakthund, han har ett halsband i regnbågsfärgerna runt halsen och
viftar glatt på svansen. Vi går in och blir bjudna att sitta ned,
sen börjar vi prata.
Leila berättar om hennes vänner som
flytt till Sverige och hur hon själv blivit nekad ett visa till
landet. - Jag ville få komma till Sverige för en kortare period
medan läget var som värst i Uganda, precis när lagen hade gått
igenom. Jag blev inbjuden av en grupp konstnärer för att tala om
min konst, och jag blev tillsagd att inte prata om att jag var en
LGBT-person vilket jag inte gjorde. Jag sa bara att jag var konstnär när jag ansökte om visum, men det blev ändå nekat. Någon ur
gruppen som hade bjudit in mig hade ringt till ambassaden och sagt
att jag var ett hot.. Ambassaden ringde upp mig för att tala om att
jag inte skulle få något visum. Deras anledning var att de inte var
säkra på varför jag ville åka till Sverige. Vi frågar Leilah
om hon tror att ambassaden misstänkte att hon skulle försöka
stanna i Sverige om hon väl fick komma dit och hon svara ja, men
tillägger att hon själv aldrig skulle vilja flytta för alltid,
hennes hem är Uganda och även om läget i landet är svårt vill
hon bo här. - Jag har alltid frågat mig hur du kan kämpa när
du inte längre är på plats. De säger, men hur kan vi jobba om vi
riskerar att dö, då tänker jag att dö gör man alltid, men den
historia vi skapar kommer i alla fall finnas kvar. Jag skulle också
vilja lämna Uganda, men inte för alltid, kanske för några år.
Prata om det som händer och sen komma tillbaka.
Många personer som varit framträdande
i LGBT-rörelsen i Uganda har de senaste året flytt från landet,
vilket även det påverkar situationen. Organisationerna som jobbar
för förändring får färre personer som driver frågorna framåt,
och alla vet att det kan innebära en stor risk att tala öppet om
sitt engagemang.
Vi frågar Leilah om hur det ser ut med
organisationer som arbetar för frågorna, om det finns någon
speciell hon tänker på som arbetar på ett bra sätt.
- Alltså, när det kommer
till organisationer så har de flesta som jobbat transparent flytt
landet. Jag vill inte säga att, just den organisationen är bra, det
kan alltid bli tokigt att rekommendera på det sättet. Jag tror att om man ska göra skillnad så är det bättre att hjälpa individer
direkt. Det finns personer i slumområdena i Kampala som verkligen
skulle behöva hjälp, killar som bor långt in i Bwaise
(ett stort slumområde). Leilah fortsätter ge oss idéer på hur det
går att göra skillnad för människor i landet, som att köpa
hälsoprodukter och dela ut som tvål och annat. Hon säger at
LGBT-personer ofta har mycket problem med hälsan, Hiv är
fortfarande väldigt utbrett i gruppen. - Om det fanns tillräckligt bra
organisationer i Uganda så skulle folk inte behöva fly. Nu flyr
människor till Nairobi till läger där.. Om pengarna hamnade rätt
så skulle ingen behöva fly. Det är ett stort problem med fattigdomen hos LGBT-personer. För mig personligen så tror jag
inte att någon skulle komma hem hit till mitt hus och attackera
mig, jag ligger inte till last för samhället på det sättet. Just
här är jag en tillgång när jag köper skärp av barnen utanför
och använder till min konst. Men är du fattig, när du inte har
mat att äta, kanske inte ens någonstans att bo, då kan folk attackera dig och du har ingenting att sätta emot.
Leilah är hittills den enda person vi
träffat i Uganda som är öppet homosexuell. Vi frågar hur det
påverkar henne i vardagen och hon svarar att det självklart
påverkar. Hon ser dock ingen mening i att gå ut och skrika att hon
är gay, hon är hon och allt annat ska inte spela någon roll. -
jag vill inte heller få onödiga problem genom att prata om det hela
tiden, som när jag pratar om min konst behöver jag inte alltid
prata om mig själv. Min konst handlar om den smärta som
LGBTI-personer får utstå. Den smärta som kom när lagen gick
igenom, och all den smärta som personer får vara med om genom hela
livet. Jag använder skräp, och förvandlar det till något vackert.
I Uganda har LGBT-personer kallats för skräp, Jag ser ingen ont i
communityn, jag ser inte en LGBT-person som dåliga personer, jag ser
dem som vackra, så jag vill använda skräp och visa att det egentligen är något vacker. Jag bränner också mycket plast, för
att visa på smärtan som plasten går igenom när den bränns, och
vad som kan skapas efter den smärtan.. Jag har allt för många konstverk..Det är så mycket känslor i min konst, jag har träffat
så många människor (transsexuella) som nu flytt, goda goda vänner
som jag brukade hänga med varje dag. De flesta har flytt nu.. Två
av dem blev faktiskt dödade i Bwaise. En av dem blev slagen så han
dog på en gång, den andra dog senare på sjukhuset. De var båda
transpersoner och det här var rätt snart efter att anti-gay lagen
hade gått igenom.Folk antog att de var homosexuella. Det är svår
för transpersoner för folk kan identifiera dem så snabbt, se
syns... Det är mycket som har hänt för communityn, det är en del
av mig och blir en del av min konst. Mycket smärta och ilska.
Personligen så blev jag också utstött från min familj, min pappa
skickade ett brev att jag aldrig skulle få komma igenom dörren till
mitt familjehem igen. Det stod i brevet att jag inte längre var hans
barn.. Så jag har fått klara av mycket på egen hand. Det är
mycket som har hänt, så när jag gör konsten är det en del av
mig. Leilah tittar upp på sin flickvän som har satt sig i
soffan bakom henne. De två bor tillsammans i huset, men flickvännen
vill inte vara med och bli intervjuad, hon har det fortfarande svårt
med sin familj som inte accepterar hennes val av partner. Vi frågar
om det är skönt att ha varandra och de svarar att ja, det är det
verkligen. - Vissa dagar känner du vara att ah, det är för
jobbigt, men då kan hon hjälpa till och muntra upp dig, säga att
vi tar oss igenom det tillsammans. Så gör jag samma sak när hon
mår dålig, peppar och stöttar, säger Leilah.
Vi kommer in på en diskussion om den
lag som antogs av Parlamentet i Uganda i februari, men som sedan
ogiltigförklarades. Leilah menar att det har ställt till det rätt
mycket för HBTQI-personer, dels själva lagen i sig, men även när
den togs bort. - Många människor som tidigare levt i garderoben
trodde att det nu var lugnt att komma ut, att det inte skulle vara
farligt länge när de inte kunde bli dömda av myndigheterna. Så
folk kom ut, berättade om sin läggning. Nu är det ett nytt
lagförslag på gång, och tack vare att allt fler har kommit ut kan
den nya lagen slå hårt mot ännu fler.. Som
många andra vi pratat med tror Leilah att mycket av den homofobi som
finns i landet grundar sig i vad evangelister har predikat om, den
rädsla de försökt sprida och det hat de piskat upp mot framförallt
homosexuella män.
Leilah studerande under en period konst
på Makerere university i Kampala. - Det var allt för mycket
snidande bara.. vi snidade så mycket i trä. Hon tar fram en
kartong full med bilder på sina äldre verk och visar. - jag
blev dock avstängd innan jag fått min examen. De sa från ledningen
att de inte kunde betygsätta min konst, att jag skulle gå någon
annan stans där de kunde sätta betyg på mitt homosexuella
påverkansarbete. De uteslöt mig från skolan, men tillslut så blev
det faktiskt rätt bra. Jag fick rätt mycket uppmärksamhet och
många ville intervjua mig efter det som hände. Senare blev jag
inkallad till rektorn igen som sa att jag fick komma tillbaka till
skolan och arbeta med vilken konst jag ville. Jag hade tänkt tacka
ja och börja studera igen, men det var precis när anti-gaylagen
gick igenom, så då kunde jag inte arbeta med mitt ämne. Hela
historien gav mig i alla fall många vänner på universitetet, många
personer som fortfarande var kvar i garderoben men som ville hänga
och prata med mig.
Leila går ut i
till sin verkstad för att hämta in tavlor som hon vill visa. En
efter en hänger hon upp dem på en spik på väggen och förklarar
val av material och hur hon tänkt i skapandet. Det går att se
smärtan i den vridna plasten, i det brända träet, och symboliken
i de hänglås hon ofta har med som ett inslag. Vi tittar länge,
tiden rinner iväg och det blir dags att åka tillbaka in till staden
igen. Leilah och flickvännen följer oss ned till vägen. De håller
inte hand, men går nära bredvid varandra, som om allt var lugnt. Vi
vet att det inte är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar