Sexual minorities Uganda - organisering för en bättre värld

Nu har julen passerat och den nya lagen som ligger på förslag i Ugandas regering har ännu inte blivit genomförd. När vi frågat några vänner från landet säger de att alla är på julledighet, även parlamentet och att det kan vara därför ingenting har hänt, ännu. Vi hoppas på att det kommer fortätta i den stilen, för att sen gå över till att fasktiskt börja bli bättre. Det nya lagförslaget liknar det gamla, men använder inte homosexualitet som ord, utan onaturligt sexuellt beteende. Som om det skulle hjälpa att bara vränga med språket. Människor blir fortfarande utsatta, påhoppade på gatan, av med jobben – bara för att de vågar vara eller älska den de vill. Så tokigt tycker vi. Men för att inte allt ska kännas heldeppigt såhär efter jul vill vi visa på att det faktiskt finns organisationer och människor som arbetar för ett bättre Uganda. Nedan finns en presentation av en sådan organisation, som dag för dag kämpar mot förtryck och trakasserier. Följ länken om ni vill besöka deras hemsida. 

https://sexualminoritiesuganda.com/

SMUG är en paraplyorganisation med ett flertal medlemsorganisationer som arbetar med sexuella minoriteter i Uganda. De arbetar med forskning, dokumentation, integration, förändringsarbete, byggnation av ”safe houses” och i akutfall har de direktkontakt med klienter. SMUG startades 2004 genom att ett flertal organisationer gick ihop för att göra sina röster hörda. De ville ena sina röster för att få större kraft att påverka situationen för sexuella minoriteter i Uganda. En av SMUGS viktigaste uppgifter är att sammankoppla olika organisationer som arbetar med LGBTI-personer och ta vara på deras olika kunskap och erfarenheter på området.

Alla händelser av diskriminering och trakasserier spelas in och sparas i en databas och varje år görs en rapport av det material som har dokumenterats. Förra året rapporterades 162 fall. SMUG arbetar även med att förändra attityder gentemot LGBTI-personer. Det kan till exempel handla om att prata med människor i ett ”community” om att homosexuella personer inte utgör ett hot mot deras levnadssätt och att arbeta med familjerelationer där till exempel ett barn har blivit utfryst eller flytt från familjen på grund utav sin sexuella läggning.

För att minimera risken för att bli utsatta för hotelser och våld håller SMUG sina möten på ”säkra” platser som bestäms i hemlighet. Deras kontor har ingen skylt och på deras hemsida anger de inte någon besöksadress. De menar ändå att många känner till dem och det arbete som de utför. När lagen signerades av presidenten, Yoweri Museveni, 2014 blev deras arbete olagligt och mycket fokus gick till att stötta organisationer i att orka fortsätta med deras arbete trots ökade trakasserier. Många som arbetar med dessa frågor blev rädda när polis har gått in och stört möten och tagit sin in i lokaler där arbete med LGBTI-personer bedrivs. SMUG har märkt att ju mer fokus de lägger på att prata med polisen desto mer förståelse för och benägenhet att hantera fall med  homosexuella personer har de. Detta gör de genom att lyfta upp vikten av att skydda alla ugandier oavsett sexuell läggning.

Samtal med A, om Friheten, Lagen och Trans.

Det är Tisdag förmiddag, Jag och Karin sitter på varsin Bodaboda på väg till Ntinda. Vi ska få träffa A som arbetar för en organisation, vi kallar den Friheten. Det är inte för att vi inte kan det egentliga namnet, men vi har blivit tillsagda att inte tala om vart vi är p åväg. Friheten riktar sig till HBTQI-personer, men främst till lesbiska och transsexuella. När vi kommer fram till lokalen möts vi vid en stor låst port av A, vi hälsar och hen visar oss in till kontoret där vi ska sitta för en intervju. Friheten har just nu 6 personer anställda, varav A är en. Alla som jobbar på organisationen är HBTQ-personer själva, det är ett sätt att ge sina medlemmar möjligheter till försörjning. Oftast pågår det mesta av arbetet inifrån kontoret, som påverkansarbete gentemot politiker och religiösa ledare för att försöka få till ett mer tolerant samhälle. En annan stor del av verksamheten går ut på att träna medlemmarna så de kan försörja sig själva. A berättar - Många är arbetslösa, och dom som är anställda är det inte rent formellt. De har småjobb, de kan få lite pengar för att göra något ena dagen, men nästa dag får de ingenting. Så vi vill att de ska få kunskap i något som kan hjälpa dem. Friheten har bland annat träning i handarbete och jordbruk, men medlemmarna får även själva hitta aktiviteter som de vill utföra och Friheten försöker då stötta med utbildning på området.

Vi har aktiviteter här på kontoret och ibland ute på fältet. Jag driver till exempel ett projekt som syftar till att ge bättre tillgänglighet till bra vård för HBTQI-personer. Så ibland måste jag ut och träffa sjukvårdspersonal och andra för att uppmärksamma dem på gruppens problematik. Det finns många som är deprimerade och stressade i gruppen. Jag kan träffa föräldrar, berätta för dem om att homosexualitet inte är något konstigt, att det inte är farligt och att det behövs förståelse och acceptans. Friheten samarbetar med en hälsoklinik i Kampala som arbetar med de mest utsatta grupperna i landet, "most at risk population" vilket inkluderar HBTQI-personer då det finns en stor spridning av könssjukdomar i gruppen. A berättar att det är en vanlig föreställning att kvinnor som har sex med kvinnor inte kan smittas av könssjukdomar, vilket inte stämmer. Problem med hälsan är vanlig förekommande i gruppen, men vården är ofta inte speciellt bra. A säger att inte ens Ugandas hälsodepartimentet (ministry of health) vet om vilka sjukdomar lesbiska kvinnor faktiskt kan smittas av, de har mer fokus på män som har sex med män. - Många av kvinnorna i vår grupp är också bisexuella, så ena dagen ligger de med en man, sen kommer de till mig..så sjukdomar sprids. Men Mapi(most at risk population-kliniken) är välkänd inom vår grupp, många gillar att den är speciellt utformad så människor inte "blandas" i väntrummet. Vår grupp har en egen avdelning så då slipper man bli utstirrad som något avvikande.

Vi frågar A om hur Frihetens arbete blev påverkat när anti-gay lagen blev påskriven. Hen suckar och säger - vi har blivit så påverkade det här året av lagen. Sen den gick igenom så blev allt stillastående. Många var rädda. Det var många attacker. Vissa av oss i organisationen är välkända, folk vet att vi arbetar med HBTQI-communityt, så det var mycket ostabilt ett tag vilket gjorde att kontoret inte drevs på så bra framåt. Tidigare brukade vi ha dialoger med "policymakers", polischefer religiösa och kulturella ledare, där huvudmålet var att skapa medvetenhet. Om du vill döda dem, som evangelisterna säger, "let´s kill them" hur många är det du tänkt döda? För vi är många. Och man vet aldrig, du kanske är den som säger, låt oss döda dem, sen är din dotter en av dem, din son är en av dem. Du vet inte hur ditt uttalande påverkar de här personerna. Det är många som begår självmord, för att de inte kan stå ut med hatet, de homofobiska uttalandena, allt det kan göra en sjuk. Om du inte är stark nog kan du verkligen hamna i en jobbig mental situation, eller till och med begå självmord. Så, vi talar för våra rättigheter, vi upplyser folk om att ja, vi är precis som alla andra. Den enda skillnaden är att jag är Transsexuell, den enda skillnaden är att hon gilla tjejer, han gillar killar.. Jag tror att ett problem också är att här i Uganda och i Afrika har vi blivit uppfostrade till att respektera vår kultur så mycket. En kultur som fanns långt innan våra gammelfarfäder var födda. I och med det är det många som tycker att de vet vad de vet, och de vägrar inse att man kan behöva ändra sitt tankesätt. Om du är man så måste du vara man, om du är kvinna så måste du vara kvinna. Intersexuella personer får lätt problem i samhällena. Det ligger djupt i folks hjärtan att man ska vara med någon av det andra könet, gifta sig man och kvinna. Så folk tycker det är konstigt att en kvinna dejtar en kvinna.. eller gifter sig.. eller jag ska nog inte säga gifta sig för här i Uganda så finns inte den möjligheten till samkönade äktenskap. Kanske i hemlighet, men det har aldrig hänt öppet. Så dessa normer från kulturen har verkligen påverkar HBTQI-personer. Du ses som något konstigt, som en zoombie eller något liknande. Men vi är ju precis samma personer, vi är föräldrar, släktingar. Folk vet inte hur negativt påverkade vi har blivit, det kan vara en person som hade kunnat bli en bra läkare, en bra administratör, en bra lärare, men tack vare de styrande normerna så är det många som aldrig får den chansen. Många hoppar av skolan, blir bortstötta av sina familjer, de slutar på gatan. Det är vanligt med missbruksproblem i gruppen. Först och främst är det ofta att personer jobbar mycket med att lära känna sig själv, när de blir äldre och börjar se förändringar som händer med både kroppen och psyket. Du börjar ifrågasätta om du är normal. Andra är upptagna med att kolla på tjejer, men du själv känner ingenting för dom. Du är inte säker på sig själv, och på det börjar samhället gå på dig, attackera vem du är. Då är det många som inte ser någon annan utväg än att börja använda droger.

Vet personer vad de riskerar med att komma ut?

Nej. Jag ser det på två sätt. Här på Friheten försöker vi fortfarande upplysa folk fördelar och nackdelar med att komma ut. Till vilka personer ska du komma ut? Hur ser samhället som du lever i ut? Är du anställd? Och vilken typ av jobb har du? Det är ju inte till hjälp att förlora ditt jobb, för det finns nästan inga jobb i landet. Sekunden någon får reda på att du är en HBTQI-person så kommer du få sparken, om inte hela verksamheten är din eller att du har en väldigt förstående chef. Det här är Uganda, du behöver inte komma ut.. Du kanske kan berätta det för en vän som du vet kommer kunna hantera det, men oftast råder vi folk till att inte komma ut. I alla fall till vissa personer. Som till dina föräldrar, där måste du tänka på hur de är som människor, kan de sitta och lyssna och försöka förstå? Du kanske berättar för dem och nästa dag vaknar du till att de kastar ut dina saker genom dörren. Men om de är förstående föräldrar, då är det okey, du kan berätta för dem.

Något vi märkt i Uganda är att det ligger mest fokus på homosexuella män. Lagen som gick igenom (som sedan ogiltigförklarades) nämnde varken lesbiska, trans eller intersexuella. Vi frågar A hur hen ser på detta, om det är stor skillnad på att vara en homosexuell kvinna eller man?

- Det är stor skillnad. För det första är det vi transpersoner som är ansiktet utåt för LGBTI-gruppen. En lesbisk person lägger ingen märken till, om du inte har en skylt skriven i pannan. Men för transpersoner kan det synas, de har olika kroppar som inte passar ihop med könssteriotypen, det lägger folk lätt märket till och tror då att den personen är homosexuell. Vi är de mest marginaliserade, bara för att våra kroppar inte passar in. Om du tittar på mot vilka personer det sker mest hatbrott och våld i Uganda så är det oftast transsexuella. Det är svårt att identifiera en homosexuell, men en transperson är det lätt..

A tittar på oss, ler lite och frågar. - Innan ni kom hit idag, visste ni vad det var för person ni skulle träffa? Vi svarar nej. Hen ler igen. Ja, ni visste bara att det var en man, A, ni skulle möta. Ni ser, om någon ser mig ena dagen som en man, och andra dagen ser de mig med klänning, då kommer stenarna börja kastas.

Vi kommer in på lagen igen. A säger att hen inte har haft möjlighet att läsa på om det nya förslaget som nu är under process i parlamentet. Hittills har vi bara hört ryktas om detta förslag, inte sett något skrivet men det verkar vara så i Uganda, nya lagförslag är under sekretess innan de lyfts upp för att antas. A säger att hen tror att det nya förslaget kommer vara värre, att det nu även kommer inkludera transpersoner, vilket den äldre versionen inte gjorde.

- Den förra lagen påverkade oss såklart mycket. Bland annat att de som gav sjukvård till vår grupp slutade med det, vi hade ingenstans att gå för att få medicinsk vård. Många organisationer var tvungna att stänga av säkerhetsskäl. Vissa organisationer började jobba med projekt som skulle hjälpa deras medlemmar att i alla fall få förnödenheter för att klara sig över dagen. Runt 100 personer blev uthängda i media, som gjorde att de såklart förlorade jobben. Och eftersom lagen fanns där så kunde vi inte på något sätt säga ifrån och försöka stämma tidningarna för att de publicerade personers namn och bilder. Landets befolkning var ju glada, låt oss döda dem, hänga dem. Det var kända namn som blev uthängda, människor som redan hade blivit slagna, trakasserade och bortstötta från sina hem. Men det var många som levde väldigt osäkert under en period där. Jag ser lagen som ett politisk maktmedel, när presidenten vill ha stöd går han bara ut och säger att han ska signera nya lagen. Om han inte skriver under får han påtryckningar från folket. Att de inte vill ha homosexuella i landet, att det bara är något som kommit hit från väst... Västerländskt beteende, och det här är Uganda.. Evangelisterna har såklart bidragit till spridningen av hatet, de relaterar det till bibeln och har stora samlingar av människor som tror på allt de säger. Även om informationen de ger är felaktig, så kommer de tro att det stämmer. Som när de säger att människor är rekryterade till att bli homosexuella.. De har misslett personer, bidraget till hatet och sagt att det är en stor synd att vara i en samkönad relation. Men de vet inte så mycket om transpersoner.

Vi frågar om A någonsin har hört om en person som skulle fått pengar för att komma ut som homosexuell. Det är något vi hört flera gånger att det pratas om, och att projekt som arbetar för homosexuellas rättigheter blir smutskastade och anklagade för att rekrytera, speciellt unga killar.

- Ja, visst, det finns personer som kommer ut och säger att de blivit rekryterade. Men det är personer som har blivit uppmuntrade att göra så av evangelister. De får pengar för att säga att de blivit rekryterade, att smutskasta HBTQI-samhället. De vill inte att folk ska veta att man även i Afrika kan födas som homosexuell. Folk lär sig inte att bli homosexuella eller transsexuella. Men människorna som säger att de blivit rekryterade går ofta rätt snabbt tillbaka till sin sexualitet och är med någon av det andra könet.

Både innan och efter lagen blev antagen var det många HBTQI-personer som flydde från Uganda. Det finns ett flyktingläger i Kenya dit många försöker ta sig, även om situationen där inte heller är bra. A säger att även i lägret blir HBTQI-personer diskriminerade och trakasserade. Hen säger också att många söker asyl i andra länder, bland annat Sverige. - Uganda förlorar mycket på att människor måste fly. Kom ihåg att de här människorna är med och bidrar till landet, de kanske är jordbrukare och försörjer människor med mat, eller så kan de vara bra lärare som utbildar den kommande generationen. Det påverkar alla att människor måste fly. Men när någon hör homosexualitet kommer de på en gång bara tänka på sexet i det. De kommer aldrig se bortom det. De kommer inte se på dig som en kapabel lärare, en bra jordbrukare, eller administratör.

Tiden har gått så fort. Vi har pratat med A i över en timme nu och snart måste vi låta hen återgå till sitt jobb. Men en sak har vi kvar att prata om, framtiden. Tror A att det kan bli bättre? Kommer Uganda att kunna vara ett land för alla oavsett sexuell läggning eller identitet?

- Framtiden är utmanande. Verkligen utmanande. Som med den nya lagen, den kanske är bättre, men det kan också göra läget mycket värre. Det kan bli att människor blir dödade i tysthet. Du kanske ska gå hem igenom din grind och dina grannar har arrangerat att när du kommer hem, då ska de ta dig. Så från ingenstans blir du taget, och ingen kommer se dig igen. Men jag kan inte förutse.. Framtiden kanske är bra, den kanske är uthärdlig. Eller så är den värre..

Vad måste till för att den ska bli bättre?

Allt som behövs är att människor blir upplysta och medvetna. De behöver kunskap, att ja, det finns HBTQI-personer i det här samhället, och de är också människor precis som ni. De har rättigheter, precis som ni. Men om det fortsätter såhär med hårda lagar och evangelister som predikar felaktigheter, då blir det svårt. I Uganda är det inte många som läser, det går inte att ge dem skriftligt information om problemet som HBTQI- personer står inför. Men om vi skulle få en plattform att ge kunskap, det skulle skapa en möjlighet att få till en bra framtid. Det är ju ingen skillnad mellan mig och någon annan, även om jag är en transperson. Jag kan städa, en heterosexuell person kan städa. Jag kan spela fotboll, de kan den personen också. Det är bara det att hatet som blivit planterat som skapar så mycket problem, och många politiker vet inte ens vad de pratar om.

Så kanske i 2040 kan det bli bra.. 

Dagens samtal i korthet

Den uppochnedvända världen fortsätter att kasta runt oss.
Idag har vi träffat ett par, kärlekspar, två killar som bestämt sig för att leva tillsammans fast de riskerar allt genom att göra det. De var här på förmiddagen och åt lunch tillsammans med oss, de skrattar och skojar och lär oss Luganda. Nästan så vi tror att de är riktigt glada. Sen börjar vi prata om situationen för dem, och situationen i landet. Då är det inte lika glatt längre. Ni kommer snart få hela intervjun utskriven här på bloggen, men nu på en gång vill vi bara dela några direkta reflektioner. De här killarna ser ingen framtid i Uganda, ingen framtid för sig själva. Den ene säger med stadig röst "Ja, nu väntar vi ju bara på att dö". Vad ska man tänka? Vad ska man göra?

Vi pratar vidare och killarna visar oss ett videoklipp där en känd gayaktivist blir intervjuad i Ugandisk TV. Intervjun är bra, tills en präst stormar in i studion och kräver att få vara del av programmet. Det får han. I nästan en timme sitter han och säger helt sjuka saker om homosexuella, hur de använder grönsaker när de har sex, hur de rekryterar barn... Aktivisten får knappt en syl i vädret, och den han säger blir bemött med sarkasm och påhopp. Det här var inspelat 2012, prästen som var med är en av Ugandas mest inflytelserika personer. Killarna som är hos oss säger att om han skulle kandidera som president skulle folket välja honom, varje dag. Vi hoppas att han aldrig kommer göra det.

Intervju med Leilah

Leilah, konstnär bosatt i Kampala, Uganda. 

Arbetar främst med bildkonst där hon använder sig av det andra ser som skräp och gör om det till något vackert. Hennes verk lyfter upp den smärta som LGBT-personer bär på i Uganda och världen.

När vi träffar Leilah för vår intervju får vi komma hem till hennes hem en bit utanför Kampala. Hon kommer och möter oss nere vid vägen, våra bodabodaförare hade inte riktigt förstått hennes vägbeskrivning hela vägen fram. Leilah hälsar glatt och vi småpratar om ditt och datt under promenaden till hennes hus. Området är rätt typiskt Ugandiskt, små hus med reklam målat direkt på fasaden, lerväg som gör skorna smutsiga på 2 sekunder och getter som går lösa lite här och var.

Framme vid huset möts vi av en vakthund, han har ett halsband i regnbågsfärgerna runt halsen och viftar glatt på svansen. Vi går in och blir bjudna att sitta ned, sen börjar vi prata.

Leila berättar om hennes vänner som flytt till Sverige och hur hon själv blivit nekad ett visa till landet. - Jag ville få komma till Sverige för en kortare period medan läget var som värst i Uganda, precis när lagen hade gått igenom. Jag blev inbjuden av en grupp konstnärer för att tala om min konst, och jag blev tillsagd att inte prata om att jag var en LGBT-person vilket jag inte gjorde. Jag sa bara att jag var konstnär när jag ansökte om visum, men det blev ändå nekat. Någon ur gruppen som hade bjudit in mig hade ringt till ambassaden och sagt att jag var ett hot.. Ambassaden ringde upp mig för att tala om att jag inte skulle få något visum. Deras anledning var att de inte var säkra på varför jag ville åka till Sverige. Vi frågar Leilah om hon tror att ambassaden misstänkte att hon skulle försöka stanna i Sverige om hon väl fick komma dit och hon svara ja, men tillägger att hon själv aldrig skulle vilja flytta för alltid, hennes hem är Uganda och även om läget i landet är svårt vill hon bo här. - Jag har alltid frågat mig hur du kan kämpa när du inte längre är på plats. De säger, men hur kan vi jobba om vi riskerar att dö, då tänker jag att dö gör man alltid, men den historia vi skapar kommer i alla fall finnas kvar. Jag skulle också vilja lämna Uganda, men inte för alltid, kanske för några år. Prata om det som händer och sen komma tillbaka.

Många personer som varit framträdande i LGBT-rörelsen i Uganda har de senaste året flytt från landet, vilket även det påverkar situationen. Organisationerna som jobbar för förändring får färre personer som driver frågorna framåt, och alla vet att det kan innebära en stor risk att tala öppet om sitt engagemang.

Vi frågar Leilah om hur det ser ut med organisationer som arbetar för frågorna, om det finns någon speciell hon tänker på som arbetar på ett bra sätt.

- Alltså, när det kommer till organisationer så har de flesta som jobbat transparent flytt landet. Jag vill inte säga att, just den organisationen är bra, det kan alltid bli tokigt att rekommendera på det sättet. Jag tror att om man ska göra skillnad så är det bättre att hjälpa individer direkt. Det finns personer i slumområdena i Kampala som verkligen skulle behöva hjälp, killar som bor långt in i Bwaise (ett stort slumområde). Leilah fortsätter ge oss idéer på hur det går att göra skillnad för människor i landet, som att köpa hälsoprodukter och dela ut som tvål och annat. Hon säger at LGBT-personer ofta har mycket problem med hälsan, Hiv är fortfarande väldigt utbrett i gruppen. - Om det fanns tillräckligt bra organisationer i Uganda så skulle folk inte behöva fly. Nu flyr människor till Nairobi till läger där.. Om pengarna hamnade rätt så skulle ingen behöva fly. Det är ett stort problem med fattigdomen hos LGBT-personer. För mig personligen så tror jag inte att någon skulle komma hem hit till mitt hus och attackera mig, jag ligger inte till last för samhället på det sättet. Just här är jag en tillgång när jag köper skärp av barnen utanför och använder till min konst. Men är du fattig, när du inte har mat att äta, kanske inte ens någonstans att bo, då kan folk attackera dig och du har ingenting att sätta emot.

Leilah är hittills den enda person vi träffat i Uganda som är öppet homosexuell. Vi frågar hur det påverkar henne i vardagen och hon svarar att det självklart påverkar. Hon ser dock ingen mening i att gå ut och skrika att hon är gay, hon är hon och allt annat ska inte spela någon roll. - jag vill inte heller få onödiga problem genom att prata om det hela tiden, som när jag pratar om min konst behöver jag inte alltid prata om mig själv. Min konst handlar om den smärta som LGBTI-personer får utstå. Den smärta som kom när lagen gick igenom, och all den smärta som personer får vara med om genom hela livet. Jag använder skräp, och förvandlar det till något vackert. I Uganda har LGBT-personer kallats för skräp, Jag ser ingen ont i communityn, jag ser inte en LGBT-person som dåliga personer, jag ser dem som vackra, så jag vill använda skräp och visa att det egentligen är något vacker. Jag bränner också mycket plast, för att visa på smärtan som plasten går igenom när den bränns, och vad som kan skapas efter den smärtan.. Jag har allt för många konstverk..Det är så mycket känslor i min konst, jag har träffat så många människor (transsexuella) som nu flytt, goda goda vänner som jag brukade hänga med varje dag. De flesta har flytt nu.. Två av dem blev faktiskt dödade i Bwaise. En av dem blev slagen så han dog på en gång, den andra dog senare på sjukhuset. De var båda transpersoner och det här var rätt snart efter att anti-gay lagen hade gått igenom.Folk antog att de var homosexuella. Det är svår för transpersoner för folk kan identifiera dem så snabbt, se syns... Det är mycket som har hänt för communityn, det är en del av mig och blir en del av min konst. Mycket smärta och ilska. Personligen så blev jag också utstött från min familj, min pappa skickade ett brev att jag aldrig skulle få komma igenom dörren till mitt familjehem igen. Det stod i brevet att jag inte längre var hans barn.. Så jag har fått klara av mycket på egen hand. Det är mycket som har hänt, så när jag gör konsten är det en del av mig. Leilah tittar upp på sin flickvän som har satt sig i soffan bakom henne. De två bor tillsammans i huset, men flickvännen vill inte vara med och bli intervjuad, hon har det fortfarande svårt med sin familj som inte accepterar hennes val av partner. Vi frågar om det är skönt att ha varandra och de svarar att ja, det är det verkligen. - Vissa dagar känner du vara att ah, det är för jobbigt, men då kan hon hjälpa till och muntra upp dig, säga att vi tar oss igenom det tillsammans. Så gör jag samma sak när hon mår dålig, peppar och stöttar, säger Leilah.

Vi kommer in på en diskussion om den lag som antogs av Parlamentet i Uganda i februari, men som sedan ogiltigförklarades. Leilah menar att det har ställt till det rätt mycket för HBTQI-personer, dels själva lagen i sig, men även när den togs bort. - Många människor som tidigare levt i garderoben trodde att det nu var lugnt att komma ut, att det inte skulle vara farligt länge när de inte kunde bli dömda av myndigheterna. Så folk kom ut, berättade om sin läggning. Nu är det ett nytt lagförslag på gång, och tack vare att allt fler har kommit ut kan den nya lagen slå hårt mot ännu fler.. Som många andra vi pratat med tror Leilah att mycket av den homofobi som finns i landet grundar sig i vad evangelister har predikat om, den rädsla de försökt sprida och det hat de piskat upp mot framförallt homosexuella män.

Leilah studerande under en period konst på Makerere university i Kampala. - Det var allt för mycket snidande bara.. vi snidade så mycket i trä. Hon tar fram en kartong full med bilder på sina äldre verk och visar. - jag blev dock avstängd innan jag fått min examen. De sa från ledningen att de inte kunde betygsätta min konst, att jag skulle gå någon annan stans där de kunde sätta betyg på mitt homosexuella påverkansarbete. De uteslöt mig från skolan, men tillslut så blev det faktiskt rätt bra. Jag fick rätt mycket uppmärksamhet och många ville intervjua mig efter det som hände. Senare blev jag inkallad till rektorn igen som sa att jag fick komma tillbaka till skolan och arbeta med vilken konst jag ville. Jag hade tänkt tacka ja och börja studera igen, men det var precis när anti-gaylagen gick igenom, så då kunde jag inte arbeta med mitt ämne. Hela historien gav mig i alla fall många vänner på universitetet, många personer som fortfarande var kvar i garderoben men som ville hänga och prata med mig.

Leila går ut i till sin verkstad för att hämta in tavlor som hon vill visa. En efter en hänger hon upp dem på en spik på väggen och förklarar val av material och hur hon tänkt i skapandet. Det går att se smärtan i den vridna plasten, i det brända träet, och symboliken i de hänglås hon ofta har med som ett inslag. Vi tittar länge, tiden rinner iväg och det blir dags att åka tillbaka in till staden igen. Leilah och flickvännen följer oss ned till vägen. De håller inte hand, men går nära bredvid varandra, som om allt var lugnt. Vi vet att det inte är det.

Hej på er alla kärleksspridare!

Vi har fått många frågor om hur man beställer Pride in Uganda-armbanden.
Jätte roligt att så många är intresserade och vill vara med och visa sitt ställningstagande!
När du vill beställa dina armband skickar du ett mail till prideinuganda@gmail.com med ett kärleksmeddelande till oss.
Skriv hur många armband du vill ha av vilken sort.
Tänk på att armbanden är super bra som julklapp och första leveransen kommer att komma till Göteborg redan nästa vecka. Den första möjligheten att hämta upp armbanden kommer att vara den 9 dec. Vi har kontakt med frilagret (cool lokal på Järntorget) om att sitta på deras café och dela ut armbanden, dock är inte detta bekräftat ännu.
Bilder och priser finns på Facebook-sidan (sök bara på Pride in Uganda i sökfältet på facebook) gå gärna in och titta där innan du gör din beställning och ange den/de armbandsmodell/er som du vill ha och hur många av varje. Följande modeller är ute nu och en smalare variant kommer att släppas inom kort:

Colorful love    100kr
Secret love       100kr
Flexible love    150kr

Mycket kärlek <3<3
Karin

Vad en vaknar till

Lördag morgon, jag vaknar av skratt utifrån köket. Karin kommer in till sovrummet där jag och rumskamraten ligger och drar oss. Hon tittar på en nyvaken mig, jag tror att hon ska säga något gulligt, typ "godmorgon nu finns det frukost". Istället får jag "Du, nu har vi redan fått beställningar på 23 armband, vi har mycket att göra idag..." Med den morgonreflektionen börjar dagen, nu sitter vi vid köksbordet hemma i Bwaise, ett av Kampalas slumområdet, och jobbar på.

Nu är både den här bloggen och Facebooksidan för Pride in Uganda igång. Det känns lite overkligt att det börjar rulla på så bra, tanken om Pride in Uganda har så länge funnits endast i våra huvuden, men nu börjar den delas till fler och fler. Vi har dock blivit försiktigare med vilka vi pratar med här nere i Uganda om projektet. Innan vi nämner vad det är vi gör så försöker vi förhöra oss om personens inställning kring HBTQI. Det kan vara klurigt att veta hur en ska börja fråga, men det känns just nu nödvändigt. Alltså, jag vill verkligen inte påstå att vi på något sätt går runt dagarna i ända och är nervösa, tvärtom, vi går runt med våra regnbågsarmband på oss och känner oss snygga, men det har hänt oss några gånger nu att människor har reagerat negativt och i princip hotat att anmäla oss till polisen. I det läget Uganda är i nu så vet jag inte hur mycket polisen faktiskt skulle kunna göra, det finns ju ingen lag som gör vårt arbete olagligt. I alla fall för tillfället. En vän från Uganda påpekade dock igår att om någon från parlamentet får veta om vad vi gör och har lust att förstöra så kommer de vrida projektet till att vi försöker rekrytera människor till att bli homosexuella. Mycket märklig tanke. På tal om det så går snacket i Uganda just nu att en ny lag är påväg. Troligen kommer den tas upp till förslag närmare valet 2016, och det finns risk att det nya förslaget är ännu värre än det som antogs 2014 (alltså den som senare ogiltigförklarades). Anledningen till att ta upp frågan närmare valet sägs vara för att vinna röster. Lite som att den som är mest homofob får folkets kärlek. När lagen gick igenom 2014 var det ett stort firande i Kampala. Som en omvänd pride-parad. Det är en märkligt att tycka så mycket om ett land, men verkligen avsky attityder som finns.

Yes, nu är det dags för popcorn och Girls. Kontrasterna i livet alltså.

En smart poet har sagt "det finns ingen olycklig kärlek, det finns bara idioter som inte vill ha en som gör den olycklig, men kärleken är alltid lycklig så skyll aldrig på den". Vi kan ändra på den repliken och säga "det finns bara kärlek, sen finns det idioter som tror att det går att säga att den inte ska finnas, men de har fel".

Puss på er och en fin lördag önskas från Kampala

Pridetime!

Pride in Uganda är en kärleksförklaring till allas rätt att vara och älska vem en vill. 

Det drivs som ett projekt med syfte att stötta organisationer i Uganda som arbetar för LGBTI-personers rättigheter. Detta görs genom försäljning av regnbågsarmband där alla pengar går till organisationernas arbete. Tillsammans med armbanden sprids information om läget i Uganda, för att vi tillsammans ska jobba för att världen blir full av regnbågar, i vilket land du än bor.

Pride in Uganda drivs av Elsa Stenström och Karin Olovson under vår praktik från Socionomprogrammet i Göteborg. Vi har under en termin arbetat i Kampala, Uganda med reproduktiv hälsa och under tiden i landet insett hur svårt läget är för LGBTI-personer. Det var svårt att sitta kvar på rumpan och inte försöka göra i alla fall något, så det här projektet är en av alla bäckar små för att arbeta för allas rätt till identitet och kärlek.

På den här bloggen kommer vi kontinuerligt uppdatera med information om projektet och publicera de intervjuer vi gör i Uganda med personer som är engagerade i frågan. Sjukt intressant så det vill ni inte missa. Kolla även in vår facebooksida där vi uppdaterar rätt ofta, där finns även snyggsnygga bilder på armbanden som ni kan spana in. Facebook.com/prideinuganda

Är det så att ni vill komma i kontakt med oss, fråga något eller har feedback? Hör gärna av er! prideinuganda@gmail.com

Kärlek och respekt!