Intervju med Leilah

Leilah, konstnär bosatt i Kampala, Uganda. 

Arbetar främst med bildkonst där hon använder sig av det andra ser som skräp och gör om det till något vackert. Hennes verk lyfter upp den smärta som LGBT-personer bär på i Uganda och världen.

När vi träffar Leilah för vår intervju får vi komma hem till hennes hem en bit utanför Kampala. Hon kommer och möter oss nere vid vägen, våra bodabodaförare hade inte riktigt förstått hennes vägbeskrivning hela vägen fram. Leilah hälsar glatt och vi småpratar om ditt och datt under promenaden till hennes hus. Området är rätt typiskt Ugandiskt, små hus med reklam målat direkt på fasaden, lerväg som gör skorna smutsiga på 2 sekunder och getter som går lösa lite här och var.

Framme vid huset möts vi av en vakthund, han har ett halsband i regnbågsfärgerna runt halsen och viftar glatt på svansen. Vi går in och blir bjudna att sitta ned, sen börjar vi prata.

Leila berättar om hennes vänner som flytt till Sverige och hur hon själv blivit nekad ett visa till landet. - Jag ville få komma till Sverige för en kortare period medan läget var som värst i Uganda, precis när lagen hade gått igenom. Jag blev inbjuden av en grupp konstnärer för att tala om min konst, och jag blev tillsagd att inte prata om att jag var en LGBT-person vilket jag inte gjorde. Jag sa bara att jag var konstnär när jag ansökte om visum, men det blev ändå nekat. Någon ur gruppen som hade bjudit in mig hade ringt till ambassaden och sagt att jag var ett hot.. Ambassaden ringde upp mig för att tala om att jag inte skulle få något visum. Deras anledning var att de inte var säkra på varför jag ville åka till Sverige. Vi frågar Leilah om hon tror att ambassaden misstänkte att hon skulle försöka stanna i Sverige om hon väl fick komma dit och hon svara ja, men tillägger att hon själv aldrig skulle vilja flytta för alltid, hennes hem är Uganda och även om läget i landet är svårt vill hon bo här. - Jag har alltid frågat mig hur du kan kämpa när du inte längre är på plats. De säger, men hur kan vi jobba om vi riskerar att dö, då tänker jag att dö gör man alltid, men den historia vi skapar kommer i alla fall finnas kvar. Jag skulle också vilja lämna Uganda, men inte för alltid, kanske för några år. Prata om det som händer och sen komma tillbaka.

Många personer som varit framträdande i LGBT-rörelsen i Uganda har de senaste året flytt från landet, vilket även det påverkar situationen. Organisationerna som jobbar för förändring får färre personer som driver frågorna framåt, och alla vet att det kan innebära en stor risk att tala öppet om sitt engagemang.

Vi frågar Leilah om hur det ser ut med organisationer som arbetar för frågorna, om det finns någon speciell hon tänker på som arbetar på ett bra sätt.

- Alltså, när det kommer till organisationer så har de flesta som jobbat transparent flytt landet. Jag vill inte säga att, just den organisationen är bra, det kan alltid bli tokigt att rekommendera på det sättet. Jag tror att om man ska göra skillnad så är det bättre att hjälpa individer direkt. Det finns personer i slumområdena i Kampala som verkligen skulle behöva hjälp, killar som bor långt in i Bwaise (ett stort slumområde). Leilah fortsätter ge oss idéer på hur det går att göra skillnad för människor i landet, som att köpa hälsoprodukter och dela ut som tvål och annat. Hon säger at LGBT-personer ofta har mycket problem med hälsan, Hiv är fortfarande väldigt utbrett i gruppen. - Om det fanns tillräckligt bra organisationer i Uganda så skulle folk inte behöva fly. Nu flyr människor till Nairobi till läger där.. Om pengarna hamnade rätt så skulle ingen behöva fly. Det är ett stort problem med fattigdomen hos LGBT-personer. För mig personligen så tror jag inte att någon skulle komma hem hit till mitt hus och attackera mig, jag ligger inte till last för samhället på det sättet. Just här är jag en tillgång när jag köper skärp av barnen utanför och använder till min konst. Men är du fattig, när du inte har mat att äta, kanske inte ens någonstans att bo, då kan folk attackera dig och du har ingenting att sätta emot.

Leilah är hittills den enda person vi träffat i Uganda som är öppet homosexuell. Vi frågar hur det påverkar henne i vardagen och hon svarar att det självklart påverkar. Hon ser dock ingen mening i att gå ut och skrika att hon är gay, hon är hon och allt annat ska inte spela någon roll. - jag vill inte heller få onödiga problem genom att prata om det hela tiden, som när jag pratar om min konst behöver jag inte alltid prata om mig själv. Min konst handlar om den smärta som LGBTI-personer får utstå. Den smärta som kom när lagen gick igenom, och all den smärta som personer får vara med om genom hela livet. Jag använder skräp, och förvandlar det till något vackert. I Uganda har LGBT-personer kallats för skräp, Jag ser ingen ont i communityn, jag ser inte en LGBT-person som dåliga personer, jag ser dem som vackra, så jag vill använda skräp och visa att det egentligen är något vacker. Jag bränner också mycket plast, för att visa på smärtan som plasten går igenom när den bränns, och vad som kan skapas efter den smärtan.. Jag har allt för många konstverk..Det är så mycket känslor i min konst, jag har träffat så många människor (transsexuella) som nu flytt, goda goda vänner som jag brukade hänga med varje dag. De flesta har flytt nu.. Två av dem blev faktiskt dödade i Bwaise. En av dem blev slagen så han dog på en gång, den andra dog senare på sjukhuset. De var båda transpersoner och det här var rätt snart efter att anti-gay lagen hade gått igenom.Folk antog att de var homosexuella. Det är svår för transpersoner för folk kan identifiera dem så snabbt, se syns... Det är mycket som har hänt för communityn, det är en del av mig och blir en del av min konst. Mycket smärta och ilska. Personligen så blev jag också utstött från min familj, min pappa skickade ett brev att jag aldrig skulle få komma igenom dörren till mitt familjehem igen. Det stod i brevet att jag inte längre var hans barn.. Så jag har fått klara av mycket på egen hand. Det är mycket som har hänt, så när jag gör konsten är det en del av mig. Leilah tittar upp på sin flickvän som har satt sig i soffan bakom henne. De två bor tillsammans i huset, men flickvännen vill inte vara med och bli intervjuad, hon har det fortfarande svårt med sin familj som inte accepterar hennes val av partner. Vi frågar om det är skönt att ha varandra och de svarar att ja, det är det verkligen. - Vissa dagar känner du vara att ah, det är för jobbigt, men då kan hon hjälpa till och muntra upp dig, säga att vi tar oss igenom det tillsammans. Så gör jag samma sak när hon mår dålig, peppar och stöttar, säger Leilah.

Vi kommer in på en diskussion om den lag som antogs av Parlamentet i Uganda i februari, men som sedan ogiltigförklarades. Leilah menar att det har ställt till det rätt mycket för HBTQI-personer, dels själva lagen i sig, men även när den togs bort. - Många människor som tidigare levt i garderoben trodde att det nu var lugnt att komma ut, att det inte skulle vara farligt länge när de inte kunde bli dömda av myndigheterna. Så folk kom ut, berättade om sin läggning. Nu är det ett nytt lagförslag på gång, och tack vare att allt fler har kommit ut kan den nya lagen slå hårt mot ännu fler.. Som många andra vi pratat med tror Leilah att mycket av den homofobi som finns i landet grundar sig i vad evangelister har predikat om, den rädsla de försökt sprida och det hat de piskat upp mot framförallt homosexuella män.

Leilah studerande under en period konst på Makerere university i Kampala. - Det var allt för mycket snidande bara.. vi snidade så mycket i trä. Hon tar fram en kartong full med bilder på sina äldre verk och visar. - jag blev dock avstängd innan jag fått min examen. De sa från ledningen att de inte kunde betygsätta min konst, att jag skulle gå någon annan stans där de kunde sätta betyg på mitt homosexuella påverkansarbete. De uteslöt mig från skolan, men tillslut så blev det faktiskt rätt bra. Jag fick rätt mycket uppmärksamhet och många ville intervjua mig efter det som hände. Senare blev jag inkallad till rektorn igen som sa att jag fick komma tillbaka till skolan och arbeta med vilken konst jag ville. Jag hade tänkt tacka ja och börja studera igen, men det var precis när anti-gaylagen gick igenom, så då kunde jag inte arbeta med mitt ämne. Hela historien gav mig i alla fall många vänner på universitetet, många personer som fortfarande var kvar i garderoben men som ville hänga och prata med mig.

Leila går ut i till sin verkstad för att hämta in tavlor som hon vill visa. En efter en hänger hon upp dem på en spik på väggen och förklarar val av material och hur hon tänkt i skapandet. Det går att se smärtan i den vridna plasten, i det brända träet, och symboliken i de hänglås hon ofta har med som ett inslag. Vi tittar länge, tiden rinner iväg och det blir dags att åka tillbaka in till staden igen. Leilah och flickvännen följer oss ned till vägen. De håller inte hand, men går nära bredvid varandra, som om allt var lugnt. Vi vet att det inte är det.